lollanlouise

Vad är de jag saknar.... Jag önskar så att min Erika kunde vara här nu och hjälpa mig.
Jag känner mig ensam och nere. Men de är väl bara att rycka upp sig och inte deppa ihop =) Om inte för min skull gör jag de för andra.

I helgen gifte sig min barndomskamrat och de va jätte vackert. Men de får mig att tänka på min framtid. Har jag någon... Nu kommer sommaren sakta men säkert och hösten närmar sig lika väl. Men framför allt min operation som jag inte vill göra. Tänk att de ska ta av ryggen. Undra om min värk blir bättre? Kommer jag kunna gå? Kommer jag överleva? Alla dessa frågor som jag inte får reda på föräns efteråt.

Min framtid är osäker men trotts de vill jag dela den med någon.

Hahaha va deppigt detta blev!!!!!!!!! Men jag har mina nere perioder ibland och då skriver jag de här =) Men jag försöker vara på topp de är bara de att jag haft jävligt ont sista tiden och då kommer den negativa sidan fram :s

Då har jag varit på su och träffat mina ortoped läkare. Och de är nu bestämmt att de blir en operation till.
Jag vet inte om jag orkar med en till.... Känner att om jag nu ska ha någon möjlighet att bli bättre så måste jag göra den.
Så de kommer att skapa en ny svank på mig. Den opererades bort när jag gjorde mig första långa stel operation i ryggen. Så jag har de senaste 3 åren gått framåt lutad och till sidan. Jag har försökt att tvinga upp ryggen genom att spänna musklerna och de har gjort att jag har ständiga muskel spänningar i hela ryggen och ner i benen.
Så detta bli sista gången och även nionde operationen. Men än vet jag inte om jag kommer att orka. De sa att detta blir den största operation hitills och kommer att ta hela dagen. Och åter hämtningen på de kommer att kräva massor av mig.
Men de problem jag känner nu är att jag inte kan ligga på rygg avdelningen, avd 16. De har kränkt mig, min familj och min bästa vän. De har betett sig fruktansvärt åt och jag kommer inta att sätta min fot där igen. Jag kan fortfarande inte fatta att man kan bete sig så illa åt som de gjort. De är fruktansvärt!!!!

Men de senaste är nu mina smärt läkare som kommit på den fyndiga ideén om att sänka pumpen. Och vad kanon de blev.... Jag sänkte pumpen förra måndagen och på torsdagen började jag känna lite av sänkningen men sedan på fredag så kom smällen. Sedan försökte jag intala mig själv att de blir nog bättre om några dagar så jag valde att vänta och se hur de blev över helgen. Men nu i efterhand ångrar jag mig. För FY vad ont jag har, mina krafter finns inte. Jag kontaktade smärt och får inte komma dit föränns på måndag och fylla pumpen, och sedan tar de ytterligare några dagar innan jag känner höjningen. Fan varför ska man vara så enveten.... Jag borde ringt dikrekt när jag började känna på tordagen. Men nej inte jag. De kan ju gå över.....
Jag önskar så att jag kunde bli av med pumpen, de borde finnas något som fundgerar mot min värk utan att de ska behöva vara massa droger och skit... Gggaaaa!!!!!! Blir så less på att ha så extremt ont.....

Idag har de varit en underbar dag om man bort ser från allt de vanliga. De har varit strålande sol. Oskar och jag har varit på en 4 timmars promenad i de underbara vår vädret.
Vi tog en runda förbi mammas jobb och sa hej till henne sedan vidare till maxi.
De är så roligt att gå in med Oskar till maxi. För när man ska gå in så lägger sig bara Oskar ner. Jag tror att de är jobbigt för honom för han älskar ju människor och han får ju inte hälsa på folk när han jobbar. Men efter mycket om och men reser han sig upp och lunkar sakta med =) De är Oskar i ett nötskal.

Nu ska jag nog gå ut och ta en cigarette sedan packa ner mig i soffan. Är helt slut och ryggen skriker SÄNGLÄGE!!!!!

Ha de bäst!!

Nu är våren här!! Så underbart. Idag har jag planterat lite vår blommor och gjort fint vid ingången. Så skönt när de blir solit och fint.
Men än så länge har jag inte kännt av att kroppen mår bättre men de kommer väl snart hoppas jag.

Vet inte om jag skrev innan. Men nu har jag äntligen fått tid till sahlgrenska och ortopeden. Den 15 april får jag min dom..... Men de värsta är att jag ska sänka pumpen 3 dagar innan. Och hur detta ska gå de vet jag inte, men de är bara att hoppas att jag inte märker av sänkningen.

Imon ska jag och Oskar hem till mamma och pappa och äta påsk middag. Ska bli mycket gott!!! Sedan kommer Daniel också och de va ett tag sedan vi sågs. Ska blir trevligt!!!!!

Oj idag har de äntligen hänt!!! Jag har fått tid till min Ortoped nu. 17 april och då blir de både ordinare läkare + en ny professor som har börjat på Sahlgrenska. Inte för jag vet om de ska bli bättre med man får ju hoppas.
Jag har även bett mina föräldrar att följa med, för mig lyssnar dom inte på längre.
De känns så jobbit att man är helt makt lös mot dom. Hela min framtid ligger i deras händer och de känns för jäv....

Jag önska så att någon kan komma och sätta ner foten åt mig för mina fötter har stampat alldeles för mycket nu så de gör skit ont.....

Nu till något helt annat.
Nu till helgen så ska jag iväg på årsmöte med servicehundsförbundet. Och de ska bli skit kul, om inte annat skönt att komma bort från vardagen några dagar. Så imon ska jag klippa och snygga till Oskar så han blir snygg inför årets händelse =)

Men nu är de dax för lite sömn!!!!

God natt!!!!

Fy va tiden går, men jag önska de stod still.....
Nu är smärtan outhärdlig.. Jag vet inte hur jag ska orka detta livet mer. Att ständigt försöka orka hålla kroppen uppe fast den bara rasar mer och mer.
Jag tänkte först när jag skapa denna blogg att de skulle handla om mig och mitt liv med smärta. Men jag drar mig för att skriva om de för de är så tungt de jag känner innom mig.
Men nu öppnar jag mitt hjärta helt...

Jag undrar va de ska bli av mig. Min värk tar livet av mig nu. Och nu undrar jag bara när de är slut.
Ingen kan någonsin förstå hur ont jag har och jag vill inte prata om de och belasta andra. Men de är så svårt för jag vill igentligen bara ligga i sängen och hoppas på att jag aldrig vaknar igen. Men samtidigt inte.
Jag älskar mitt liv med familj, vänner och mina älskade djur. Jag vill leva men de går inte...
Smärtan är där helatiden i varje rörelse och varje andetag. Och hur ska man kunna leva med de.
Och de blir ju inte bättre av att ha läkare som inte äns försöker. Min smärtläkare har nu fått försig att sänka pumpen och se om de gör skillnad. Jag vill gärna bli av med den men jag vet tyvärr att de inte går. Men när man säger de så blir man bara dumhets förklarad.

Sedan har man ju ortopeden som skulle ringa innan jul om besked för nästa operation. Men har han ringt.... NÄ!!!
Så jag undrar hur man ska orka ta sig vidare när allt bara står och stampar.
Jag hatar att vara en belastning för folk och skapa oro bland nära och kära.
De är skit jobbit att se sina nära må dåligt för att jag inte får vård... Hur gör man!!!!
Min hjärna och hjärta vill stanna kvar men kroppen sätter stopp... Nu handlar de inte om år utan om veckor och månader tills jag inte orkar mer.

Men hur tar man farväl till folk man älskar???

Fy vilken dag. Är så trött och känner mig nere.
Ha senaste tiden varit fullt upp varje dag men nu börjar de gå ut för.
Kroppen börjar säga ifrån och de ordentligt.
Min smärta har tagit över helt idag. De är inte mycket jag orkat med idag = inget.
Dessa dagar får mig att gå under långsamt. Att känna sig som en väldigt liten människa som inte änns orkar gå ur sängen. Fy fan

Nä inget känns bra idag. Men jag vet att jag alltid lyckas ta mig tillbaka på något sätt. Men de är lika tungt varje gång.
Men jag har även haft de bra. Jag va i skåne förra veckan och de va skönt att komma dit. Jag mår så bra där.
Veckan gick så fort bara :( Men jag hoppas jag kan komma ner snart igen.

Nä nu ska jag försöka vila lite för de gör så j..la ont.

Dagen har varit hektisk. Men dagen började med en juvlig sovmorgon. Sov till kl. 11, helt underbart.

Sedan satte de igång. Mamma, pappa och Daniel kom och tog en kopp kaffe. Sedan kom Sarah och Hassan för att lämna Oskar. Han har sovit där i natt. De va jätte trevligt att de kom. Tog en fika och hassan fixade så jag kunde använda min hemtelefon igen. Kanon!! Tack Hassan!!
En stund senare kom Min hundmats leverantör Fru och barn för att hälsa på.
Så de har varit fullt med folk. Jätte kul. Men de blir lätt mycket.

Efter en tur med Oskar så fick jag tillbaka lugnet. Så nu ligger jag i sängen med dator på magen och myser med Oskar och Alice.
Om en liten tund ska jag vidare till min underbara vän Maria. Vi ska slänga oss i soffan med en bra film.
Dagarna bara går. Men ändå får man inte mycket gjort. Men man har rätt höga krav på sig själv.

Idag är de fredag och de är en dag som betyder mycket för många. Men för mig är de en helt vanlig dag.
Jag har inget arbete som uppehåller mig hela veckorna och de gör helgen så värdefull.

Ja nu har julen snart satt igång. Jag har idag börjat dekorera lite ut. Med gran ris och mossa. De ger ett lugn att sitta och pyssla med lite av varje.
De märks och uppskattas av grannar och de gör allt roligare. Att även få glädja någon annan med så enkla medel.
Jag börjar i år lite tidigare med jul pyntet.
Jag åker nämligen till skåne nästa vecka och är borta en vecka. Så när jag kommer hem så är de jul hemma. De är så mysigt med julen. Älskar den varma känslan som blir.

De var nu ett tag sedan jag skrev. Har inte haft möjlighet till dator. Jag har nu fått låna en av min vän. För att orka sitta vid dator måste jag ha en bärbar men jag har nu sökt fond pengar som jag hoppas på.

De har hänt mycket sedan sist. Jag har varit i thailand i 6 veckor. O så underbart de va. Jag mår så mycket bättre i värmen. Allt blir lättare. Framför allt blir jag upp mjukad i lederna.

Nu på senare tid har de varit mycket sjukhus. Jag opererade handen för ca. 15 gången för 3 veckor sedan. Men de har nu blivit infektion. Men jag har varit skonad från de, men någon gång ska man väl få de också. Så nu har jag varit nere på Sahlgrenska igår och skä även dit i morgon torsdag. Bara för att lägga om såret. Jag hoppas de läker så de inte måste operera igen. Fy vad jag avskyr detta.
Men annars blev operationen bra.

Jag har även varit i skåne och hälsat på Erikas familj. Å vad de är underbart att få komma dit. Jag Känner mig så nära Erika när jag är där. De är så skönt att bara sitta och prata minnen. Erika betydde allt för mig och jag vet fortfarande inte hur jag ska klara mig utan henne. Men de är så underbart att jag har hela familjen.
Jag åker snart dit igen och ser hur Arne får till de med ljusen. Erikas pappa Arne sätter ljus på hela huset inför jul. Som man ser i USA så är de. Och jag tycker de är fint. Så de ska bli spännande och se hur de blir i år. Varje år blir de alltid något nytt. Mycket spännande!!

Nu ska jag hem till Min komips Maria och jag blivigt granne med. Vi håller på att titta på alla Johan Falk filmerna. Så de är några man ska ta sig igenom.

Nu ska jag skriva mer för nu har Maria lånat ut sin dator till mig. Kanon! TACK!!

Idag trodde jag att dagen skulle vara som vanligt. Men värk och en lugn dag. De började med att mamma kom på besök med färska frallor. Vi tog en kopp kaffe och satt och pratade en stund. Sedan fick jag ett meddelande på telefonen. De var Kerstin i skåne. Hon står mig mycket nära. Hon är mamma till min bästa vän Erika som tyvärr inte finns med oss längre. Kerstins mamma och pappa har varit med om en tragis bilolycka och hennes mamma klarade sig inte. De var en drog på värkad man som satt bakom ratten i den andra bilen och de frontalkrockade. Hennes pappa ligger Svårt skadad  och läget är fortfarande kritiskt. Detta har jag tagit skit hårt. De är som mitt hem nr två där nere. Jag kan vara mig själv och jag älskar familjen som de vore min egen. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem.
Erikas bortgång har varit skit tuff och de är de fortfarande. Hon avled av sin Epilepsi. Vi träffades när jag skulle börja utbildningen med Oskar till servicehund. Erika kom med sin stora Newfoundland Json som skulle bli epilepsi hund. Erika och jag fick kontakt direkt. Hon blev som en tvilling syster fastän vi var olika på många sätt tänkte vi mycket lika. Hon var den första som någonsin förstått mig hur de är att vara sjuk. Att aldrig veta hur dagen kommer att bli. Vi förstod varandra.
Erika hade en svår epilepsi hon kunde ha flera anfall om dagen eller kanske inget på en vecka. Hon avled 26/1 2008 en dag jag aldrig glömmer. De försvann en bit av mig då. Min bästa vän. Hela min värld rasade samman. Jag försöker än idag bygga upp den igen efter de fallet. Erika betydde allt för mig. Ingen kommer nog någonsin förstå hur mycket de igentligen var. Men jag saknar henne varje dag och jag kan inte sluta sakna henne.
Erikas mormor Gerti avled 6/6 2009 och hon var som en ex mormor när jag var där nere. Jag vet inte vi hade bra kontakt och jag kunde prata med henne. Men jag älskar hela familjen som om jag vore en del av den. De är öppna och varma.
Så nu håller jag bara tummarna för att Erikas morfar ska klara sig. 
Att en familj ska behöva drabbas så hårt de är rent ut sagt för jävligt. Att de aldrig kan få ha ro. 
Ibland kan jag undra vem de är som planerat allt detta. För den personen borde avskedas direkt. 
Varför fick jag min skit och Varför Erika sin??? Man vet inte vad man ska tro längre de är lika bra att låta bli.

Kerstin och resten av familjen jag tänker på er och saknar er.
Jag vill bara hålla om er och hoppas på att allt ska bli som vanligt igen.
Och till min underbara vän Erika ta nu väl han om mormor och ge henne en varm kram från mig.

Erika "Ditt hjärta är Mitt hjärta"

 

Nu här de hänt igen. Jag har svimmat av på grund av min värk och fått en bäcken fraktur. Jag är så trött på detta, att aldrig vara någorlunda bra.
Allt hände efter en tuff dag nere i Göteborg på Oskars årsprov. Jag hade skit ont men jag var tvungen att få gjort testet. Senare på kvällen var jag svimfärdig hela tiden och visste inte var jag skulle ta vägen riktigt. Jag kan bli snurrig och inte fatta att för mitt eget bästa är de att ligga i sängen, men jag har inte ro till de för de gör så jäv.. ont. Jag var tillfälligt ute hos en kompis och sov där och självklart hade jag mig säng på över våningen. Jag klev ur sängen och pang jag låg avsvimmad på golvet. Oskar kom tog av mig en sko och sprang ner med. Charlotte som är min underbara vän hörde smällen och sprang upp för trappan. Mötte Oskar som hunnit ner en bit. Charlotte visste vad som hänt för hon har varit med förr. Men denna gång vaknade jag inte upp.
Hon sprang ner igen hämtade telefon och ringde 112. Ambulansen kom och jag var fortfarande medvetslös, de försökte på alla sätt att få liv i mig men inget gick. På grund av att jag är så ny opererad i ryggen kunde de inte bära ner mig för trappan utan att vara rädda att skada mig rygg ännu mer fick de kalla på Ambulanshelikoptern.
De tog en stund. Jag hörde när den kom och hela huset vibrerade. När jag är medvetslös hör jag och känner allt men jag kan inte vakna.
Ambulansen var och hämtade läkaren och resten av personalen från helikoptern. Jag hörde deras röster och kände igen läkarens röst. Hon har varit med på tv när de varit program om just den helikoptern. De beslutades snabbt att jag skulle sövas ner för att de lättare skulle kunna spänna fast mig och ta mig säker ner från trappan. 
Jag flögs sedan iväg till Boråslasarett där jag låg nersövd tills de kunde flytta mig till Alingsås lasarett  dagen därpå. 

Av första veckan minns jag inget jag var ner drogan den största delen och andra veckan började på samma sätt. 
Sedan vaknade jag till liv och undrade vad som hade hänt. Jag har så ONT.
De förklarade och jag märkte att ena benet var borta på mig. Känslen var borta. De beslutades att jag skulle ner till Sahlgrenska och göra en akut mr och sövdes ner igen, jag kunde inte ligga blixt stilla i en timma pga smärtorna.
De hittade inget tack och lov utan de är som de de är.
Jag är nu hemma efter nästan tre veckor inne på iva. De är svårt att sitta och ha byxor som sitter över bäckenet men de ska väl läka de med. Nu är mer den känslo mässiga biten att ta tag i. Ovissheten om att jag kan svimma närsom helst.

Att alla planer bara försvann. Kommer jag iväg till Thailand är den stora frågan de är en månad kvar och jag  kan knappt sitta hur ska de då gå att sitta på ett plan i 13 tim. Men jag vill, detta har jag läntat efter hela våren och de har fått mig att hålla modet uppe. Sedan vill jag även vara ute hos charlotte och hjälpa henne med valparna men inget går. Så nu är den stora frågan vad ska jag ta mig till. Tänk om de händer något i thailand, de är klart de har bättre vård än här så de kanske kan hjälpa mig bättre med min värk.
Nä nu åter står de bara att läka och se vad som händer. Men mycket har raserats ännu en gång. De verkar som motgång är mitt motto. Ibland undrar jag .

Jag nu har fattat att pumpen fundgerar. Apoteket har gjort fel med min dos.
Jag har en morfinpump som ligger inopererad i magen som ger mig smärtlindring direkt in i ryggen. Pumpen går på hydromorfon och är hög konsentrerad. Om de blir en liten ändrning märker jag de direkt.
Så att dosen ändrades till lägre är inget bra. Smärtan gör att jag kan bli medvetslös och bara ramla ihop. 
Att leva med ständig smärta är skit. Även om jag har pump har jag jätte ont. Varje dag är en kamp om att försöka hålla sig upp. Ibland kan de se så lätt ut men inom mig biter jag ihop.
Jag försöker alltid hålla en god min utåt för att inte visa mig så sjuk. De är mitt eget försvar antar jag. Att inte visa mig svag. Nä jag vet inte de, de är ett inrutat beteende. Jag har levt med min sjukdom hela livet så jag har inte sett något annat.
Att inte se ett slut på de kan vara... Ja skit!!
Jag vill inte bli min smärta eller vara. Jag vill inte ses som den svaga eller sjuka.
Jag kommer alltid få leva med min smärta, men hur ska de gå till. De är den stora frågan.
Min tid inom sjukvården har varit kantad av problem. Speciellt de senaste 5 åren. Jag har vistats mycket på sjukhus och förlorat mycket av mitt gamla liv. Men de har hjälpt mig och starta ett nytt starkare liv.
Jag har lärtkänna underbara människor under min resa, och än är jag inte resan slut.
Min smärta får jag leva med men de finns en gränns av hur mycket jag kommer att orka med.